Den Övergivna Kvinnan Från Lopud, Legenden Om Šunj
Natten var mörk, himmlen fylld av moln, och havet var oroligt...
Alla de som har hört talas om Dubrovnik, har förmodligen hört talas om ön Lopud, och då känner man troligtvis till Šunj. Šunj är en vacker vik med en lång sandstrand, omgiven av Medelhavsvegetation belägen på sydvästra sidan på ön Lopud. Det öppna havet och ön St. Andrew är den enda utsikten härifrån. Šunj kan nås från havet eller genom en liten led som löper genom tjock buskvegetation. Leden går till den högsta toppen på berget där en kyrka finns belägen. Det finns en historisk förklaring som förklarar namnet Šunj.
I kyrkan på Šunj, byggd i början på 1100-talet, finns en målning av en orm som halvägs sväljer ett barn. Det här är en kyrka uppförd av en adlig familj från Milano, troligen den adliga familj som beskrivs i Torquato Tassos episka La Gerusalemme liberata. Historien säger att Oton lyckades rädda sig på Šunj efter ett skeppsbrott på hans hemresa från Palestina. Han uppförde kyrkan som skydd, i vilken frescos visar en stor orm (biscione på Italienska) sväljandes ett barn halvägs. Ordet «biscione» omformades till Šunj, vars namn på kyrkan och platsen är kända än idag.
Den historia vi nu ska berätta daterar till en tid då ön Lopud var befolkad av fiskemän och arbetare, och en del av den adel från Dubrovnik som hade sina sommarresidens på ön. På den tiden, såg Šunj annorlunda ut än vad den gör idag. Istället för den tjocka vegetationen som omger stranden på Šunj, fanns olivträd och fikonträd. Legenden säger att det längst ner i viken fanns ett litet isolerat fiskehus gjort av sten, som delades av tre bröder och deras syster Maria. Deras föräldrar var döda. De arbetade på land, fiskade och såg efter sin syster som om hon vore en ovärderlig skatt. Inte långt därifrån bodde Niko och Cvijeta, bror och syster. Cvijeta och Maria var bästa vänner, Niko vän och fiskekollega till de tre bröderna.
Så, en natt kom en fruktansvärd storm, och Marias bröder och Niko var för tillfället i Ston i affärer. Cvijeta och Maria var ensamma hemma i huset på Šunj, när rop på hjälp hördes i oljudet av vågor och den vinande vinden. De visste direkt att någon var i fara, och att någon som lidit skeppsbrott behövde hjälp. Som sanna fiskemäns döttrar, var de inte rädda för havet, så de knuffade ut sin båt i vattnet och satte av i stormen mot ropen för hjälp. Snart, efter stora ansträningar, drog de upp en yngling ur havet. Kläderna avslöjade han nobla ursprung. De erbjöd honom hjälp, tog med honom in i huset och lade honom på en säng. Nästa dag, upptäckte flickorna att den man de råddat kallades Ivan, en son till den mest ansedda Lorden i Dubrovnik. Han hade varit på väg till Lopud med hans betjänter när stormen tog honom. Det tog ett par dagar för den unge lorden att återhämta sig, och Maria var den som skötte om honom mest. Resultatet blev det som kan hända när två unga människor möts. Ivan och Maria blev kära i varandra. Maria visste att deras kärlek var hopplös, för kärlek mellan en vanlig fiskemans dotter och en lord var inte accepetabelt i dessa dagar, och giftermål var inte att tänka på.
Hur som helst, Ivan trodde inte att hans föräldrar skulle neka honom att gifta sig med den flickan han älskade, som den ende son till föräldrar som aldrig hade nekat honom någonting. Men, han visade sig ha fel. Hans fader vägrade att ens tänka på idén om giftemål mellan Maria och Ivan. Alla böner var lönlösa.
När Ivan såg att hans far inte skulle ge honom sitt tillstånd att gifta sig med Maria, bestämde han sig för att lämna allting och gå i kloster. I dessa dagar fanns det ett kloster på nästan varje ö i Dubrovnik. Det fanns ett på ön St. Andrew. Ivan bestämde sig för att åka dit, kanska för att Šunj, den platsen där han hade undkommit sin egen död och dör hans kärlek fanns, kunde ses från ön St. Andrew. Snart, började Ivan och Maria att ses i smyg. Efetrsom det var omöjligt för den att ses på någon båt, eftersom de var rädda att bli upptäckta, kom de på en ovanlig idé. Varje kväll nät skymmingen föll, Simmade Maria till ön St.Andrew, och Ivan tände ett ljus på stranden för att leda henne i mörkret.
De älskande förtsatte att träffas på det här sättet tills de blev upptäckta en natt av Cvijeta's bror, Niko. Han hade under en längre tid varit förälskad i Maria, men när han friade till Maria svarade Maria att hon inte kunde lämna sina bröder. Niko blev misstänksam, och viskningar om den förbjudna kärleken mellan den unge lorden och Maria spreds runt Lopud. Därför, gämde han sig nägra nätter till han hade upptäckt Marias hemlighet, som jan berättade för hennes bröder. Marias bröder blev upprörda för det här var en stor skam för dem. De beslöt att straffa henne grymt. De väntade på mörkret och på att Maria skulle simma ut mot St. Andrew.
Natten var mörk, himmlen fylld av moln, och havet var oroligt, men kärlek är starkare nägon fara. Maria simmade och hennes bröder följde efter i en båt, men inte i riktningen mot St. Andrew, utan mot det öppna havet. De tände en eld på båten. Den otursamma Maria såg elden och trodde det var Ivan som hade tänt elden på St. Andrew, och började simma åt det hållet. Hon simmade och simmade, men hon kunde inte komma närmare. Hon blev mer och mer trött, och det blev svårare för henne att lyfta armarna och simma genom vågorna som med ens hade blivt större. Elden började falna på distans. Plötsligt, flammade ett ljus upp och avslöjade konturerna av de fyra män i båten. Maria kände igen Niko och hennes bröder. Hon visste att hon hade blivit avslöjad. Hon hade ingen mera kraft kvar. Hon gav till ett desperat skrik, och skriket försvann i djupet av havet.
Ivan väntade på Maria i två nätter. På den tredje morgonen, kastade havet upp Marias livlösa kropp på St.Andrews strand. Hon begravdes där, på samma plats. För Ivan, stängdes klosterdörrarna för evigt. Idag, finns vare sig huset på Šunj eller klostret på St. Andrew kvar. Allting är övervuxet med tjocka buskar, men människor kommer fortfarande ihåg historien om den övergivna Maria och oturliga kärlek.
I den gamla grekiska mytologin, blev Leander från Abid kär i Hero, som bodde på den motsatta stranden i staden Seste. Varje natt, brukade han simma för att möta sin kärlek, guidad av ljuset som Hero placerat högst upp i tornet. En natt blåstes dock ljuset ut. Leander förlorade sin kurs och drunknade av utmattning. Vågorna spolade upp den döda kroppen bredvid tornet följande morgon. När Hero såg honom, kastade hon sig ut från tornet och dog ögonblickligen. Deras kroppar återfanns bredvid varandra. Enligt legenden om den stackars kvinnan från Lopud är bara Dubrovniks version med Maria som den kvinnliga varianten av Leander.
Den här händelsen som beskriver historien om Maria från Lopud, eller som den vanligare omnäms, den stackars kvinnan från Lopud, har ochså stöd av dokument, som ger sin charm till den här legenden. Det finns bevis för att 1483, så blev en präst på det Benediktinska klostret på St.Andrew anklagad för att ha en kärleksaffär med en gift kvinna på Lopud.
En pilgrim, Jan Lobkovic hörde någonting om den här berättelsen år 1483 när han var på Lopud, och kärlekshistorian mellan prästen på St. Andrew och Maria från Lopud hade redan blivit integrerad i traditionen. Detta motiv har besjungits av många poeter (Ovid i Heroidi, Musajos (400-talet) och i poemet (The Love of Hero and Leander). Vi stötte ochså på det i Gundulic (Osman. VII, 57-76), Schiller, Hölderlin, Gillparzer Des Meeres und der Liebe Wellen). I antiken, porträtterades denna legend ofta i konst ( väggmålningar i Pompei, mosaik på olika platser, och i musik av Monteverdi.
Historien om den stackars kvinnan från Lopud skrevs av en Italiensk novellförfattare, G.P Straparoli, på 1500-talet, så den spreds till många andra Europeiska språk. Straparoli valde Lopud som scen för sin novell, där Maria bodde, ursprunligen från Split. Den förälskade prästen kallades Teodor och bodde på en närliggande ö, men Straparoli kallar den inte St. Andrew.
Det här temat är välkänt i vår vanliga tradition ( national sånger : " The Death of Boro Klišanin ", " Mladen and Grozdana", " Young Breda "). Men det är få som vet att Antun Rocci-Rocic, som undertecknade sig som lyrikern från Dubrovnikm skrev " The Tears of Teramon over the body of Moertve Gljubavnize " i November eller December 1839 på förfrågan av Stanka Vraza, som faktiskt blev – slutet på legenden om den stackars kvinnan från Lopud.
Fran Ilešec skrev ett tillägg till den stackars kvinnan från Lopud. Han trodde att Rocci fann sitt motiv i historien om den kvinnliga Leander från ön Lopud i Dalmatien,som han publicerade lite tidigare i Juni 1839 i Gajos "Danici" (no.22). Samma tema användes av Ivan Trnsk, han befann sig i Dubrovnik på väg till Kotor,och han lade fran en förfrågan från Stanko Vraza till Rocci. Även om Trmski och Rocci måste ha diskuterat den här berättelsen under sitt möte, verkar det som om var och en av dem använde olika källor för sina respektive versioner. Rocci kallar ynglingen Teramon, som i ynglingen i Periegesis orae Ragusane, skriven av Jurje Feric. Tmaki kallar honom Todor, som Straparoli gjorde. Det här temat har ochså använts av författare som P. Preradovic, L. Botic, och Šegvic.
Källa: "Dubrovnik - between history and legend"
Författare: Dr. Marko Margaritoni